det läker inte för vi strör salt i det hela tiden
Senaste dagarna har jag suttit och kollat igenom min gamla blogg. Den raderas nog snart, men innan dess tänkte jag publicera några guldbitar här för att de inte ska försvinna. Här kommer ett sådant inlägg, tidigare publicerat den 9 januari i år.
När jag läser det här idag, tre år senare, kan jag fortfarande känna den där smärtan inuti. Hur ont det gör att någon väljer bort en, trampar på en, ligger med någon annan - bara den tanken gör ont. Jag minns också hur svag, liten, hjälplös han fick mig att känna mig efteråt. Jag älskade honom så himla mycket att det på många sätt sträckte sig över sådana här saker. Jag lade min identitet i vår relation på så många sätt. Så otroligt destruktivt. Nu känner jag att jag skulle ha sagt fuck you och hejdå direkt. Men det kunde jag inte då. Det tog ett år för mig att kunna det. Att känna det en behöver för att klippa bort, strunta i och kanske sluta vara arg. Övergå till att inte bry sig. Här är den i alla fall. En text från en djupt olycklig Sara för tre år sedan:
Man kan älska varandra så mycket. Umgås varenda ledig minut på dygnet. Sova ihop varje natt. Man kan veta mest om varandra, berätta dem allra djupaste sakerna, sånt som ingen annan vet om. Man kan varenda rörelse och vet precis hur han ser ut när han sover. Man kan kramas det hårdaste som finns när den andra är ledsen, ligga hela natten och stryka över ryggen. Man vet hur man får varandra att skratta. Man kan laga mat tillsammans, baka paj, se på film. Ha morgonsex, sova sked och hångla på fester. Man kan veta allt om varandra, vara en del av varandras familjer. Man glädjer sig över saker som sker i den andras liv. När jag tog körkort blev han gladast i världen för min skull. Kände samma när han fick sitt första riktiga jobb. Man delar all lycka och all ledsamhet. Man kan gå runt i två år och bara göra varandra glada. Inte låta andra känslor komma emellan. Skratta så tårarna rinner åt ingenting. Ha världens roligaste internskämt. Man kan få ha det bäst i hela världen i två år och sen springa rätt in i en vägg.
Börja riva upp ett sår. Till slut är det så öppet och gör så ont, men man plåstrar om det och låtsas inte om. Det går bra. Det läker. Bara man plåstrar och tvättar rent det ibland så blir det bra. Det kommer bli bra. Det har ju alltid varit bra.
Till slut bråkar man varje vecka. Skriker till varandra. Sitter uppe hela natten och diskuterar men kommer ändå inte fram till något. Somnar som ovänner. Vaknar upp och säger förlåt. Pussar över hela ansiktet, kramas hela morgonen och säger att det inte får vara såhär. Sen är det inte sådär, förrän det börjar om igen. Som att vi båda egentligen hela tiden visste vad vi borde göra, men inte ville. Vill inte för man älskar varandra mest i hela världen egentligen. Bakom alla bråk, skrik, diskussioner älskar man varandra så det gör ont. Men såret läker inte. Det läker inte för vi strör salt i det hela tiden.
Till slut bråkar man varje vecka. Skriker till varandra. Sitter uppe hela natten och diskuterar men kommer ändå inte fram till något. Somnar som ovänner. Vaknar upp och säger förlåt. Pussar över hela ansiktet, kramas hela morgonen och säger att det inte får vara såhär. Sen är det inte sådär, förrän det börjar om igen. Som att vi båda egentligen hela tiden visste vad vi borde göra, men inte ville. Vill inte för man älskar varandra mest i hela världen egentligen. Bakom alla bråk, skrik, diskussioner älskar man varandra så det gör ont. Men såret läker inte. Det läker inte för vi strör salt i det hela tiden.
