Senaste dagarna har jag suttit och kollat igenom min gamla blogg. Den raderas nog snart, men innan dess tänkte jag publicera några guldbitar här för att de inte ska försvinna. Här kommer ett sådant inlägg, publicerat den 13 mars 2014.
|
Det tog ett tag för mig att känna det. Men till slut kom det. Den där känslan jag funderat över. Ska den komma? Hur älskar man ett barn så mycket? Ett barn en inte har blodsband till. hur fungerar det?
En kväll för några veckor sen ropade du efter mig när du låg i din säng för att sova. Du låg i mörkret med täcket uppdraget till hakan och såg på mig med stora bruna ögon.
- Kan du inte hålla mig i handen? frågade du
- Okej, sa jag
Jag satt på golvet nedanför din säng med din lilla lilla hand i min och såg hur din bröstkorg höjdes och sänktes, hur kroppen slappnade av och hur du till slut somnade. Och då kände jag det. Jag älskar dig så himla mycket.
Det är väl klart att jag gör det.
Du är den roligaste lilla personen som finns. Du får mig att skratta högt och ofta. Du säger hej till alla som går förbi på gatan. Du tycker bra om alla människor.
Vi har vår egen värld som inte sträcker sig längre än lägenheten. Jag, du och din pappa. Vi har vår del av världen. Som på lördagsmorgonen när du tassar till vår säng och du och jag kollar på netflix och äter godis till frukost medan din pappa sover.
Ett barns kärlek är rättfram, generös, ärlig och villkorslös.
Allt det ger du mig .
Och vi enas ofta som på ett lag.
- Visst kan tjejer göra precis allt? brukar jag fråga dig
- Ja såklart! svarar du då
Varje gång.
|