Tankar

det måste va på liv och död det måste kännas i ditt hjärta på riktigt

Senaste dagarna har jag suttit och kollat igenom min gamla blogg. Den raderas nog snart, men innan dess tänkte jag publicera några guldbitar här för att de inte ska försvinna. Här kommer ett sådant inlägg, från början publicerat den 3 maj 2014.
 
I början av mitt nuvarande förhållande var jag livrädd.
 
 
 
Jag var livrädd för att han skulle bli kär i mig. Att jag skulle bli kär i honom. att han skulle känna mer för mig än jag för honom.

En tänker ju att det brukar vara tvärtom. Att när en blivit lämnad, bortvald och trampad på så borde en vara livrädd för att det ska hända igen.. men nej. Jag var livrädd att jag inte skulle ha det i mig längre. Att människan jag var med innan skulle ha tagit det ifrån mig. Tagit det där lilla sista som en behöver för att verkligen ge sig hän igen.
 

I början när vi umgicks hela tiden var jag tvungen att pausa ibland. Inte långa perioder. Utan bara gå iväg en stund. lyssna på musik. För att sen komma tillbaka och säga "att vet du vad jag tycker om dig jättemycket men det här är lite läskigt". Efter ett tag var det inte läskigt längre.


Kanske beror det på att jag träffade en person som är den lugnaste jag vet om. Att han låtit mig gråta med ansiktet vid hans hals fast ingen av oss förstår varför. Att han säger att han älskar mig och att han alltid säger det han menar och alltid alltid alltid vill hänga med mig. Att han skrattar åt det jag säger, har världens bästa snusleende, orkar lära mig samma låt om och om igen på gitarr och för hans stora hjärta där han har byggt ett litet hem åt mig.

Jag älskar honom så det gör ont i magen.