ballt o hippt

 

Min pojkvän Anton har, för er som kanske har missat det, en dotter. Hon heter Meya och fyller sex år i januari. Anton fick Meya när han var 18 år gammal och hon bor hos oss varannan vecka. I början när jag och Anton började ses kändes det inte särskilt konstigt att han hade ett barn utan hon blev ganska fort en i vårt kompisgäng. Det var när det började bli seriösare mellan mig och Anton som det började kännas jobbigt och verkligt. Och framför allt när vi flyttade ihop. Barn låter, är stökiga, grisar ned, springer, hoppar och vaknar tidigt. Så är det ju. En väldig omställning och något som absolut påverkar ens liv på många sätt, särskilt i början.

 

 

Jag har börjat bli mer aktivt ansvarstagande gentemot Meya ju längre tiden gått. Inte så att jag kommer ha något att göra med valet av skola för henne eller övriga typiska föräldrafrågor utan mer att jag kan säga till henne när hon gör något en inte ska, läser böcker innan hon ska sova, säger godnatt och söver henne, gör frukost, är med henne när Anton jobbar sent eller tidigt och sådär. Jag tänker att sånt där börjar rulla på tids nog och jag tror det är viktigt att ta det i sin takt. Anton har sen dag ett varit väldigt tydlig med att jag inte ska behöva ta något större ansvar för Meya - om jag inte vill - och detta har ju gjort att jag inte alls blir "begränsad"(låter fel att säga begränsad då det handlar om en rätt bra begränsning men hittar inget annat ord för det)utan de helgerna eller dagarna Meya är hos oss kan jag komma och gå rätt fritt. Det är mer Anton som blir "låst"(samma där. låter fel men vet inte vad annars jag ska skriva). Så mitt privata liv har inte direkt påverkats av att jag är ihop med någon som har barn.

 Utan det som har påverkats är ju livet hemma. Som jag skrev ovan är ju barn alltid barn. Det var ganska svårt att anpassa sig för att bo med ett barn i början. Dels är det ju en annan (om än en liten) person som delar ens relation med den en är kär i och dels kräver ju ett barn uppmärksamhet, lekar, kärlek, stimulering och allt sådant i större utsträckning än en vuxen. Nu har jag bott med Anton och Meya i ett och ett halvt år. Det har varit en riktig berg och dal-bana många gånger men nu har vi en stabil vardag med rutiner och vi har ju blivit en liten familj. Vi bråkar, skriker åt varandra, äter middag, skrattar, blir glada av varandra, säger att vi älskar varandra och allt sådant där ni vet.

Min och Meyas relation är väldigt bra. Vi tycker jättemycket om varandra. Vi båda är supermorgonpigga medan Anton kan sova hur länge som helst på helgerna. Detta gör att vi ofta får några timmar, bara jag och hon, att se på film i soffan och glassa på. Min familj tycker också jättemycket om Meya och det är besvarat med råge. Hon älskar att hänga hos mina föräldrar, leka med mina syskon och särskilt med min systerdotter. Min familj har verkligen tagit emot Meya med öppna armar och hon är en del av även den på alla sätt!

Här är några tips att tänka på om en blir ihop, dejtar eller är på g att bli stadgad med någon med barn (som jag önskar jag kunde tänkt på x antal gånger och fortfarande bättra på, men en är ju bara människa):

 1. Tänk igenom innan vad ett barn faktiskt innebär för er relation. En person som har barn kan inte lika fritt sticka iväg på en jorden runt-resa eller flytta iväg och plugga utan behövs där hens barn befinner sig. Så kan du inte tänka dig att bli kvar eller ändra DINA planer skulle jag säga att det inte är någon bra idé.

 2. Du är den vuxna. Barnet är ett barn. Även om barn kan vara en pain in the ass ibland så är det ju för att hen är ett barn. Ett barn har inte lärt sig alla sociala koder, ett barn trotsar, protesterar, bråkar, blir arg för ingenting, skriker och allt sådant där. Du som är vuxen måste kunna ta det och handskas med det.

3. Acceptera att din partner är förälder. Du kommer aldrig vara nummer ett. Jävligt nära inpå, men aldrig nummer ett. Och det är bara så det är med barn, och så det också ska vara såklart.

 4. Ett barns kärlek är villkorslös, rättfram, stark och ärlig. Ge tillbaka varje dag! Det är en ynnest på så många plan.

 5. Du kommer få mindre egentid med din partner. Varannan vecka ses jag och Anton själva endast efter klockan 20.00 på kvällen. Det är också en självklar grej men kanske inte något en tänker på. Och den tiden kan även Anton ibland vilja ha sin egna egentid och göra saker han tycker om: t ex spela dator eller se på nåt avsnitt av en serie.

 

Det svåraste med att vara ihop med någon med barn: att anpassa sig till livet med en kid. Exempelvis måste en planera mer och din partner kan inte alltid följa med på allt de veckorna barnet bor hos honom. Det blir inte lika fritt de veckorna som Meya är hemma hos oss.

Det bästa: att få lära känna en liten person, hjälpa henne växa som individ, se henne lära sig nya saker, göra henne glad och se henne blir växa upp. Just det sista är bland det coolaste som finns. När jag lärde känna Meya var hon tre år och nu fyller hon snart sex år. Det syns på hennes teckningar, i hennes språk och i allt hon gör. Så häftigt att se henne formas och utvecklas!

Saker jag vill bli bättre på: vara mer konstruktiv. Att vara runt barn mycket är absolut INTE samma sak som att bo med ett barn. Jag lovar. Det är hemma som barn vågar och kan visa sina "värsta" sidor, precis som vi vuxna. Det kan tyckas lätt, men i själva verket är det inte det. Barn, särskilt när de är lite äldre, är ju verkligen individer med vilja och tankar. De är inte robotar som ska lyda ens minsta vink och order utan det är väl ganska sunt att ett barn ibland säger ifrån, diskuterar och talar för sig. Däremot kan en bli otrooooooligt trött när en bett Meya göra en sak femton gånger på rad och inte får respons. Ibland brinner en av. Det går helt enkelt inte att vara superkonstruktiv och pedagogisk varje vaken tid på dygnet. Men en kan alltid jobba med det!

Sådär. Har ni några mer funderingar kring Meya, att bo med barn, träffa någon med ett barn eller bara själva fenomenet: vara ihop med en förälder. SKRIV!