det här är min familj ungefär
Senaste dagarna har jag suttit och kollat igenom min gamla blogg. Den raderas nog snart, men innan dess tänkte jag publicera några guldbitar här för att de inte ska försvinna. Här kommer ett sådant inlägg, publicerat den 12 april i år.
Det här är mina föräldrar omkring år 1977. Min mamma heter Gunborg och min pappa heter Hans. Båda är födda i Haparanda. De flyttade till Uppsala båda två efter gymnasiet. Pappa läste till präst och mamma till förskollärare. Där träffades dem och blev kära i varandra.
Våren 1978 gifte de sig. Det betyder att de varit gifta i 37 år i år. Vilken grej ändå.
Året därpå blev mamma gravid. Den här bilden borde vara tagen sommaren eller våren 1979 och det är min bror Mattias som ligger i magen.
Den 15 oktober 1979 föddes min äldsta bror, mamma och pappas första barn.
Alltså hörni, finns det något mer älskvärt än att mina föräldrar hade matchade fjällrävenjackor eller? Tror inte det. Under Mattias första år bodde den här lilla familjen i Grinneröd på Västkusten.
Den 19 februari år 1985 föddes min storasyster Anna. Då huserade de i Pajala och fyra år senare föddes min yngre storebror Jonatan. Tre år senare hade den här lilla familjen tagit sig till Haparanda, och så föddes jag. Den 16 maj 1992.
Här ligger jag bara en vecka gammal i min farmor Irenes famn.
Min barndom kantades av lek och utflykter. Här ovan är vi på bilsemester och på skidutflykt.
Den 12 mars år 1995 var det dags igen. Då blev jag storasyster och min lillasyster Maria föddes. Här träffar vi henne för första gången Jonatan, Anna, pappa och jag.
Överlag minns jag min barndom som väldigt trygg och rolig. Jag och mina syskon lekte ofta med varandra. Blindbock, gömma nyckel, kurragömma och inte stöta golv. Jag minns hur jag och min bror klättrade i träd på gården och byggde lego bredvid soffan där mamma och pappa satt och såg på nyheterna. Jag minns också alla de gånger vi bråkade med varandra. Skrek, kastade leksaker ned för trappan, jagade varandra och allt vad det innebär att vara fem barn i samma hus. En sak har jag dock lärt mig, nu när jag växt upp, och det är att det är en himla ynnest att ha en familj som kramar en, förstår en, lyssnar på en, hjälper en och finns där i alla lägen. Det är en ynnest att ha syskon och att ha människor som känt en hela ens liv att kunna ringa när det är något som skaver.
En sån otrolig himla ynnest som jag är fruktansvärt tacksam över på alla sätt.
Här är min mamma, min pappa och jag. Och ibland tänker jag att det i mångt och mycket är såhär det går med en fortfarande. Med ens lilla hand i deras stora. Älskade, älskade föräldrar. Och älskade, älskade familj.